Det som finns kvar

”Lousia är en tonåring, alltså den bästa sortens människa. Bevisen för detta är mycket enkla: Små barn tycker att tonåringar är de bästa människorna och tonåringar tycker att tonåringar är de bästa människorna, de enda som inte tycker att tonåringar är de bästa människorna är vuxna. Vilket givetvis beror på att vuxna är den sämsta sortens människor.”

Inledningen i Fredrik Backmans ”Mina vänner” fångade mig direkt och sträckläsningen av de 400 sidorna stannade världen en stund. Att bli så fängslad av vemod, ilska, hopp och uthållighet och att någon så levande får fram vad vuxnas förmåga att tro på och ha förtroende för tonåringens förmåga, kan vända livet och ge en ”ringar på vatten”-effekt, ger lite ro i hjärtat när läget i världen ser ut som det gör. Jag vet att boken är fiktion, men ändå, jag tror på att om vi kan ta med oss budskapet, så kan vi i alla fall förändra något.

Den tavlan är hennes hopp om framtiden och tar henne på livets resa. Den visar henne att det finns vuxna som är uthålliga och som inte sviker, utan står kvar i alla känslor som är livet.

För mig är tonåringar lite det samma som aliens. Jag har svårt att riktigt förstå mig på dem. Men jag har av erfarenhet också lärt mig att om jag bara finns där och inte går min väg så har jag fått början på ett förtroende. Och att fortsätta att finnas där ökar det där förtroendet undan för undan. Men om vuxenvärlden aldrig stannar kvar, utan hela tiden sviker det där förtroendet, så kan jag förstå att tonåringen till sist inte litar på någon och att den vuxne som till sist står där har väldigt höga murar att riva innan den når fram.

Tillbaka till Louisa, tonåringen i boken, på gränsen till vuxen, som blev övergiven av sin mamma som femåring och sedan växer upp i olika fosterhem. Som är duktig på att måla, göra sig osynlig och som trots saknaden av sin bästa vän som tog sitt liv, nog vill leva hela sitt. Även om det är svårt. Louisas första stöld var ett vykort på en tavla ”Den av havet”, men som inte alls föreställer ett hav, utan tre tonåringar som sitter på en pir. Den tavlan är hennes hopp om framtiden och tar henne på livets resa. Den visar henne att det finns vuxna som är uthålliga och som inte sviker, utan står kvar i alla känslor som är livet. Ett inbrott på en vernissage som visar ”Den av havet”, slutar med att hon blir utslängd, jagad och till slut krockar med den verkliga konstnären av tavlan under flykten, utan att veta om vem han är. Men när hon inser det, blir den sista dagen som 17-åring en av de bästa i hennes liv.

Boken tar en med på en resa 25 år bakåt i tiden, till en sommar där fyra ungdomar var varandras människor och formade varandras liv, där dåtiden möter nutiden och ger hopp åt en nästan vuxen.

Det finns ett stycke i slutet av boken där tre av dåtidens ungdomar sover i ett kapell på ett sjukhus och väntar på den fjärde. En av ungdomarna frågar de andra när de väcks:

”Tror ni att Gud finns? … Jag vet fan inte.. Jag tror inte ens att alla som går i kyrkan varje söndag tror på Gud. Jag tror bara att de behöver sällskap. Få känna att de tillhör en flock. Men jag tror inte att det betyder att Gud inte finns. Jag tror kanske att det är det som Gud är.”

Att hitta sitt sammanhang, sina människor, som ser och bekräftar, kanske med en nick, ett hej, ett handslag, en kram. Att bli sedd och bekräftad ger hopp om något mer och i slutändan är uthålligheten i det som är livet, det som gör oss till människor.

Jag blev lika tagen av boken andra gången jag läste den. Livet, relationer, konsten, det är så mycket som skapar meningsfullhet i en värld där så mycket är oroligt. Kommer jag att komma tillbaka och läsa boken en tredje, fjärde gång? Troligtvis, då det är skönt att bara få stänga allt annat ute en stund och en påminnelse om finnas till för någon annan är det viktigaste vi kan göra, för att kunna växa själva.

I slutet av ”Mina vänner” finns ett citat av Tomas Tranströmer som får bli ett avslut här. ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”