Hur bygger man något existentiellt hållbart?

Vi är säkert många som är bekanta med begreppet existentiell hälsa, ett begrepp som är ett slags uppmärksammande av hur existentiella aspekter i livet påverkar vår hälsa. Både Folkhälsomyndigheten och WHO erkänner numera, att existentiell hälsa – förmågan att tro och ta vara på livet – är en del av vår psykiska, sociala och fysiska hälsa. Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, skriver i sin senaste bok om ytterligare ett begrepp: existentiell hållbarhet. Men vad innebär det och hur kan man bygga ett existentiellt hållbart sammanhang?

I Fri Tanke-podden lyssnar jag till ett samtal mellan Fredrik Modéus och Anna Lindman, kulturjournalist och författare, som tar sin utgångspunkt i Modéus bok ”Bråddjup och bärkraft: resurser för existentiell hållbarhet”. Bokens ärende är delvis kyrkans roll i arbetet med existentiell hälsa. Regeringen lät nyligen Folkhälsomyndigheten utreda vad existentiell hälsa är. Då var kyrkan remissinstans och involverad. Men när slutrapporten skrevs nämndes inte trossamfunden, vilket visar att finns en blindhet i vad trossamfunden skulle kunna bidra med, enligt Modéus.

De kyrkor som vittrar framgång behöver axla ansvaret. För religion kan vara korrumperande. Religion kan bli sektlikt. Och idag är religionen är dessutom mer synlig i politiken.

Lindman och Modéus har samma utgångspunkt, nämligen att Sverige är existentiellt fattigt. Man är liksom ensam med sig själv och de existentiella frågorna om döden, ensamhet, frihet och meningsfullhet. Vi har ingen katedral, inget språk, ingen referensram.

Modéus och Lindman samtalar om vårt behov av platser där vi kan mötas kring livets djupare frågor. Och om vårt behov av former och praktiker, och inte minst språk för det existentiella. För om vi slarvar med de existentiella frågorna, säger Anna Lindman, så mår vi inte bra. Inte som individer och inte som samhälle.

Fredrik Modéus menar att praktiken kan leda oss djupare och i kyrkan finns praktiker som man kan använda sig av och lära känna. Riterna och rummet. I kyrkan finns också möjligheten att engagera sig i något som ligger utanför en själv. En väg från praktik till bearbetning av de djupare frågorna. Anna Lindman påminner oss om hur det i religiösa praktiker finns visdom om vad vi människor behöver. En ur-mänsklig erfarenhet. Oavsett om man är religiös eller inte. Vad behöver jag när en människa dör? Hur behöver vi fira vår kärlek? Det finns en uråldrig kunskap om det i religionerna.

Femtitalister, sextitalister och sjuttiotalister har mycket att göra upp med, när det gäller religion och kyrka. Vi växte upp, säger Anna Lindman, med att kyrkan var något konstigt, töntigt och omodernt. Men det är annorlunda idag. Tonåringarna nu har ingen aning, därför finns en annan öppenhet och därmed andra möjligheter. Kyrkorna bär ett stort ansvar, säger Anna Lindman, när ungdomar faktiskt söker sig dit. Okunniga och fria. De kyrkor som vittrar framgång behöver axla ansvaret. För religion kan vara korrumperande. Religion kan bli sektlikt. Och idag är religionen är dessutom mer synlig i politiken. Det är också komplicerat, till exempel när det handlar om på vilka sätt och vilka som lägger beslag på det här. Vilken kyrka refererar de till när de pratar om ”kristna”? Vilken religiositet när de pratar om ”religion”? Samtidigt som många av oss gläder sig över ett ökat intresse för de existentiella frågorna och den större öppenheten så behöver vi också ställa oss de här frågorna. Man kan också fråga sig: när det väl blir skarpt läge, var går vi med vår längtan? Var firar vi livets högtider? Vart går vi i sorg och kris?

Det är här som trossamfunden och kyrkan skulle kunna komma med sitt bidrag kring den existentiella hållbarheten i samhället. Ett sätt att synliggöra vad det innebär, är att fråga sig vad vi gör idag som inte är existentiellt hållbart, säger Anna Lindman. Är det existentiellt hållbart att lägga sitt liv på att inte åldras, att inte bli sjuk, att inte dö? Allt det där vi håller på med nu för att få ett perfekt liv. Är det existentiellt hållbart? Vi tror att vi kan skapa kontroll. Men kontrollen är också en produkt av vår tid. Vi tror att vi kan ta kontroll över allting, över sjukdomar och relationer. Men det går ju inte. Vi kan få cancer imorgon, vi kan bli påkörda av en buss. Vi kan inte ta kontroll och det behöver vi prata om. Kontrollen är en illusion, och en kortsiktig sådan. Kanske är det mer långsiktigt att istället släppa kontrollen?

Många känner att mycket känns overkligt och läskigt idag, vilket det också blir om vi inte pratar om det som oroar oss. När och var ger vi utrymme för det skeva, det svaga, det naturliga livet? Att ett liv också är sjukdom, depression, sorg och sen död. Hur blir det en del av berättelsen om vad ett liv är? Vi har alla ett ansvar i att ständigt, om och om igen, ställa dessa frågor och prata om att vi inte har några riktiga svar, istället för att springa omkring i det självförverkligande, individualistiska hittepå-projektet.

Kyrkan, och andra trossamfund, har en lång tradition av att vara ett rum där man kan ställa stora och svåra frågor. Här finns också texter som kan hjälpa en att brottas med frågorna. Och praktiker och riter att ta till för att uppmärksamma ett litet svar på någon fråga eller hantera avsaknaden av de stora svaren. Det finns alltså redan katedraler, språk och referensramar redo att användas. Vi behöver inte vara ensamma.

En kyrka behöver kunna stå stadigt i sin tradition och vara öppen och välkomnande. Kyrkan behöver möta människor med respekt, och i någon slags likvärdighet, i att vi alla bara är människor inför livets stora frågor. Och den behöver bygga sitt ”vi” genom att låta det där ”vi”-et förändras och utvecklas med varje individ som kommer med sina frågor, smärtor, sorgeämnen och orosmoln. För först när vi också ger plats åt mörkret och det som oroar oss som vi tar in helheten av vad ett liv är, och vad vi är. Och först då kan något bli existentiellt hållbart.