Man måste våga vara tvärs om

Det finns alltid en vilja att ha sitt socker sött, att slicka på fingret för att känna vart åt det blåser. Det säger Pekka Mellergård, hjärnkirurgen som blev rektor för två teologiska högskolor – och sedan återvände till neurokirurgin för att grunda landets sjunde neurokirurgiska klinik på Universitetssjukhuset i Örebro. Han har skrivit en bok om kristna högern i USA, är redaktör för kulturtidskriften NOD och aktuell med en bok om nära-döden-upplevelser. Vi har bokat tid för ett samtal om uthållighet och att vara trogen sin övertygelse i en tid när allt är i rörelse.

Så, vad är det som gör att vi faller till föga? För de sockrade lösningarna och de högljudda rösterna?

– Jag tror inte att det finns något enkelt svar på den frågan. Men det finns alldeles för många exempel, också i kyrkliga sammanhang. 1900-talets historia visar hur lätt kyrkan har att följa maktens lockrop. Det allra tydligaste exemplet är det protestantiska Tyskland på 30-talet. Eller det sätt som katolska kyrkan hanterade Franco och Mussolini. Idag är det den evangelikala kristenheten i USA som väcker flest frågor om kyrkan och makten.

Samtidigt finns det hela tiden folk som är på tvärs eller försöker vara trogna sin övertygelse, menar Pekka Mellergård. Som den pågående migrationsdebatten i Sverige. Där passerades en gräns när kyrkfolket satte klackarna i backen. Namnuppropet, som det ganska okända Baptistiska Arbetarförbundet initierade, fick närmare 5000 underskrifter och tillsammans med pingstpastor Christian Mörks engagerade inlägg på Facebook ledde det till en landsomfattande debatt om migration, moral och kyrkans uppdrag.

Själv hämtar han inspiration i Bibelns berättelser om Jeremia, som står ensam mot det religiösa etablissemanget som följer tidsandan och viker ner sig gentemot makten.

– För mig handlar det främst om urskiljningsförmåga. Att vi är nyktra och övar upp vår förmåga att lyssna och bedöma vad som sägs och beskrivs. Att vi inte okritiskt rycks med. Vi har alla ett stort ansvar att förhålla oss till sant och falskt. Och vi har också ansvar för hur vi diskuterar våra olika övertygelser och vad vi tror och vart vi vill. USA kan ses som ett avskräckande exempel med en oroande brist på medvetenhet och faktakoll. Men vi ska inte slå oss för bröstet – de här problemen ökar även hos oss.

Pekka Mellergård är uppväxt i en pastorsfamilj. När han var tio år blev pappa pastor i Korskyrkan i Umeå.

– Där fanns en genuin fromhet som jag uppskattade. Disponenten satt bredvid Volvoarbetaren i kyrkbänken. Där fanns företagaren men den dominerades av lägre medel -och arbetarklass. Efterhand som universitetet växte ändrade församlingen karaktär och det kom in fler studenter och akademiker. Det blev med tiden en typisk medelklassförsamling.

Det uppstod konflikter. En grupp lämnade för Livets Ord. Pekka beskriver en utveckling som är ganska typisk för frikyrkan i universitetsstäderna. Splittringen plågade honom.

– Det ledde till en djup existentiell kris som nästan tog livet av mig. Alltså, bokstavligen, att jag tog livet av mig. Det vände när jag lämnade Umeå, men det har varit en lång resa tillbaka till den djupt förankrade tro som i dag bär mig. Det som en del kallar ”Bjärka-rundan” – det vill säga kontakten med kyrkans längre och djupare andliga och mystika tradition – blev viktigt på den resan. Genom det och återkommande retreater har jag fått hjälp att odla det inre livet, och samtidigt hitta en grund för mitt samhällsengagemang.

Men resan har varit lång. Via fortsatta läkarstudier i Linköping flyttade Pekka Mellergård vidare till Lund där han tog sin examen och blev hjärnkirurg och docent.

Karriären var spikrak. Men en fråga som gnagde mer och mer formulerar han som: ”Var jag neurokirurg eller människa?” Han satte läkarkarriären på paus, for till Kina med familjen för ett uppdrag som medicinsk rådgivare. Men plötsligt och oväntat, kom frågan om att bli rektor på Örebro Teologiska Högskola (ÖTH).

– Det var egentligen helt bisarrt och inget som jag någonsin hade funderat på. Men jag hade sedan tidigare ett gott intryck av skolan och lärarna. Och efter en längre process blev det så. Jag lovade fem år. Det blev elva.

När han senare – efter åtta år som neurokirurg på den nystartade kliniken i Örebro – fick frågan om att bli rektor på Enskilda Högskolan Stockholm (EHS) blev han nästan lika överraskad.

– Kanske mest för att jag tidigare varit på ÖTH. Även om jag själv inte delade den uppfattningen så har det funnits en känsla av att EHS och ÖTH varit något av ”den andre” för varandra. En med betoning på ”fromhet”, den andre på ”akademisk teologi”. Det har alltid varit en falsk motsättning, tror jag. Att Enskilda Högskolan kunde fråga mig, och senare kalla Niklas Holmefur, som också varit rektor på ÖTH till ordinarie rektor, tolkar jag som en del av något bra som pågår i svensk kristenhet. En god ekumenisk utveckling där man faktiskt börjat lyssna på varandra lite bättre.

Vårt samtal sveper över vida fält. Samtiden utmanar. Gamla sanningar förkastas. Nya kommer till. Allt fast förflyktigas. Förr var förändring och framåtrörelse det radikala och upplysta. Idag tycks det tvärt om: att hålla ut och stå kvar i beprövade erfarenheter har blivit en motkraft mot populism, förenklade sanningar och ren lögn. Historiskt är det inte de politiska och ideologiska ytterkanterna som är den verkliga faran vid snabba samhällsförändringar utan medelklassens tystnad, sa en gång Martin Luther King.

Vi landar i kärnfrågan: vad innebär det att vara uthållig i en tid när allt runt omkring är i rörelse? Och hur uppmuntrar vi modet att sätta gränser och upprätta röda linjer.

– Jag tror mycket på exemplets makt och behovet av förebilder. Människor som genom sina liv inspirerar och ger mod åt andra. Och jag tror också på mötesplatser där vi kan föra riktiga och ärliga samtal. Där har kyrkorna en fantastisk potential, som vi borde jobba mycket mer på att utveckla. Vi behöver hjälpa varandra att vara vakna och förstå vad som händer, och att tillsammans hålla emot fel sorts karismatiska ledare med alltför enkla svar, vare sig det sker i eller utanför kyrkan. Vi behöver tillsammans göra det svårt för populismen att slå rot.

– Det finns alltid en frestelse i enkla svar. Särskilt i en tid där så mycket upplevs som ett gungfly – inte minst av yngre människor. Jag tror att vi å ena sidan behöver ha förståelse och en sorts respekt för att människor dras till det tydliga och lite tvärsäkra. Och samtidigt använda vår fantasi och känsla för tajming när vi känner att det alltför enkla behöver problematiseras. Och av och till titta oss själva i spegeln. Kanske också vi har något mer att lära!

Om Pekka Mellergård

Bor: I en prästgård mellan Gränna och Tranås.

Yrke: Läkare, neurokirurg, forskare. Tidigare rektor på två teologiska högskolor.

Författare: Har skrivit boken ”Hur kunde det gå så här långt - om den nya högerkristendomen.”

Aktuell: Som redaktör för den kristna kulturtidskriften NOD och ny bok: ”Vart tar själen vägen - vad nära-döden-upplevelser säger och inte säger.”