Uthållighet är ingen dygd i vår tid

Den amerikanska författarinnan, Rebecka Solnit skriver, ”att hoppas är att engagera sig för framtiden och satsningen på framtiden gör nuet beboligt.”

Framtiden kräver alltså uthållighet.

Ändå är det en nära nog utrotningshotad egenskap. Inte så mycket bland världens elitidrottare kanske; där vet man vad som krävs för att utstå trötthet och leda. Vardagen är omgärdad av tuffa rutiner för träning, kost och sömn. För att stå ut och fortsätta krävs uthållighet, en slags seghet i kropp och själ, för att orka och bibehålla lusten. Särskilt imponerande är utövarna i de grenar där regelbunden och tidskrävande träning tar sin början tidigt i livet; som simning. Den svenska världsstjärnan, Sara Sjöström, har berättat om hur hon började varje morgon i simhallen. Därefter frukost och skola. På hemvägen blev det en sväng till simhallen för ett nytt träningspass. Och på helgerna, tävlingar.

För elitidrottarna är sambandet mellan uthållighet och resultat tydligt och konkret. Värre är det bland västvärldens medelklass och kulturelit, om man får tro den nederländske forskaren, Cas Mudde, med populism och ytterhögern som forskningsområden. Han är förskräckt över hur snabbt nedmonteringen av USA:s demokrati går. Och bedrövad över hur lätt politiken, medierna och akademierna viker ned sig. Det som såg ut som ett solitt försvar av demokratin har visat sig vara elastiskt och töjbart. Förhandlingsbart och inte hugget i sten. Bland skrivande personer är annars vikten av uthållighet djupt förankrat. På frågan vad som är den viktigaste egenskapen för att bli en framgångsrik författare eller journalist, skulle de flesta utövare svara; cement i häcken. Alltså förmågan att sitta still och skriva, även när det tar emot.

Med rutin och erfarenhet kommer nya förväntningar, eller skall vi kalla det förhoppningar, från omgivningen.

Uthållighet innebär växande förväntningar och ett ökat ansvar. En del kallar det för civilsamhällets förbannelse. I en verksamhet, som exempelvis en församling, försvinner många utmed vägen. Att bli kvar, under lång tid, innebär nästan alltid att ansvaret ökar. Med rutin och erfarenhet kommer nya förväntningar, eller skall vi kalla det förhoppningar, från omgivningen. ”Du som varit med så länge, kan inte du tänka dig att bli sekreterare i styrelsen”, eller vad det nu handlar om.

En gång i tiden var sådana uppdrag fyllda av prestige och en viss berömmelse, om än lokal och begränsad. Så är det inte idag. Nu ses det mest som ett jobb som skall pressas in i en redan tuff vardag. Det är, menar forskarna, en av förklaringarna till att svenska folkrörelser går runt på projekt. Det är helt enkelt svårt att rekrytera ledare och funktionärer till den ordinarie verksamheten. Tränare inom ungdomsfotbollen vittnar om föräldrar som lämnar barnen till träningen. Själva åker de och fikar eller tvättar bilen. Oroliga körledare varnar för att projektkörerna slår sönder den traditionella körverksamheten. Och hur ofta hör vi inte numera chefer, nyligen anställda, som lämnar uppdraget efter kort tid med konstaterandet: det är dags för mig att gå vidare. Som om något verkligen har blivit utfört och färdigt. På riktigt. Men så är det sällan.

Nej, uthållighet är inte någon av vår tids dygder.

Kanske är det därför som biskop Andreas Holmbergs ord om gästfrihet och rättvisa gett sådant eko. Vi är lite tagna på sängen, överraskade över att det finns en röst i samhället som står kvar och visar uthållighet i en tid när allt kastas upp och faller ner lite hur som helst. Röda linjer passeras utan att någon reagerar. Allt är förhandlingsbart. Eller också uppfattas det som ett spel, en politisk teater.

Då står Biskop Andreas där, på en helt vanlig grå konferens för socionomer, med det obligatoriska vattenglaset och kaffekoppen på bordet, och säger det självklara, men ändå så uppseendeväckande, att gästfriheten, särskilt den mot flyktingen, är en del av kristendomens DNA. Den går som en röd tråd genom kyrkans 2000-åriga historia. I ord likväl som i handling. Därför, säger han, är dagens utvisningar och den hårda hanteringen av flyktingfrågorna, omänsklig och ovärdig.

Det går som en stöt genom offentligheten. När han tillägger att rättvisa, en annan dygd i kristendomen, är viktigt i Sverige där barnfattigdomen ökar och antalet fattigpensionärer blir fler, kallas han vänstervriden och inbjuds till Aktuellt för att debattera.

Vad är det som skall debatteras, kan man undra. Om en 2000-årig tro och tradition kan ha missförstått det här med gästfrihet och rättvisa.

Plötsligt framstår Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift, som en ovanligt rakryggad teolog och ämbetsman. Glädjande nog är han inte ensam; under många år och med stor uthållighet, har företrädare för kyrkorna haft modet att stå upp och markera mot regeringar av olika färg som tar kristendomen och Bibeln till hjälp för att driva igenom obekväma och ovärdiga beslut.