170 år av uthållighet

Att vara uthållig sätter jag i paritet med envishet, att inte ge upp bara för att det är motigt eller att inte känna för det just nu, utan att fortsätta även om det tar emot ibland. Kanske för att det som görs ger ”ringar på vattnet”-effekt och känslan det skapar i en själv är bra.

Så här i jubileumstider, den nuvarande Betlehemskyrkan fyller 60 år, blev jag nyfiken på den verksamhet i församlingen som hållit i och hållit ut längst: syföreningen. Syföreningen bildades 13 mars 1856, fem år innan själva församlingen bildades, och har varit verksam i 170 år.

Det som genom alla tider varit bestående i Syföreningen är det internationella engagemanget, som från början kom från mötet med missionärerna som kom hem med berättelser.

Jag fick en pratstund med Ulla-Britt Levin som håller i trådarna för föreningen för att få veta mer om vad som görs. Ulla-Britt är själv missionärsbarn och har erfarenhet av engagemanget och sett betydelsen av det som görs.

– Syföreningen idag samlar in och producerar förbandsmaterial och babypaket till de båda Kongorepublikerna. Under träffarna rivs det bindor av gamla lakan och klipps kompresser om det är mindre lakansbitar och det stickas en del, förklarar Ulla-Britt.

”Ulla-Britt återkommer flera gånger under vårt samtal till hur människor hittar en gemenskap med ”tanterna” i Syföreningen och fast de av många uppfattas som gamla, så får de fler att upptäcka kyrkan.”

Babypaketen som packas ska innehålla: en filt, en frottéhandduk, en tvättlapp, en fast barntvål, tre tygblöjor + fyra säkerhetsnålar, två body/ tröja-byxa i stl 56-68, en tröja/kofta, en mössa och ett par sockar. Detta packas in i babyfilten och stoppas sedan i en tygpåse som också sys av en kvinna i Syföreningen.

Equmeniakyrkan nationellt samverkar med biståndsorganisationen Human Bridge, för att i containrar skeppa allt till de båda Kongorepublikerna. Paret Levin packar bilen och ibland även en kärra full med banankartonger och kör till Ekenässjön i Småland där Equmeniakyrkan har sin depå i väntan på att allt ska packas i Holsbybrunn och forslas vidare. Det finns medarbetare på plats i Matadi eller Point-Noir för att se till att materialet kommer till de platser de är avsedda för.

– Vårt motto som hängt med hela tiden är ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och gör det glatt”, berättar Ulla-Britt. Den äldsta medlemmen är 104 år och har hela tiden bidragit med stickade plagg.

Föreningen har sina bestämda träffar varannan tisdag och det är inget som ställs in för att några inte kan. Träffarna är betydelsefulla och har en uppgift att fylla, en långsiktig hjälp till människor som behöver den och ett socialt forum för de som är där. Syföreningen i sig är ekonomiskt oberoende och fikapengen som alla lägger vid varje träff går till fraktkostnaden för banankartongerna som babypaketen packas i. Fyra i varje kartong. Och när högtidsdagar uppmärksammas så firas det med frakten av en kartong istället för en blomma som uppvaktning.

Ulla-Britt återkommer flera gånger under vårt samtal till hur människor hittar en gemenskap med ”tanterna” i Syföreningen och fast de av många uppfattas som gamla, så får de fler att upptäcka kyrkan. Det finns även några gubbar med. De kanske inte stickar så mycket, men fikat och pratet om livet förr och nu är till även för dem. Och att packa ner babypaketen i banankartonger, det hjälps alla åt med.

– Syföreningen är ett sammanhang för flera som inte är med i församlingen, berättar Ulla-Britt. Men betydelsen att få bidra till något meningsfullt och få ett socialt sammanhang är föreningens styrka.

Till exempel så sitter det tre kvinnor i Borås och stickar babykoftor som inte längre togs emot att den verksamhet som de stickat till, men där en församlingsmedlem från Betlehemskyrkan överhört ett samtal och tipsat dem om Syföreningen i BK. Ulla-Britt och hennes man Anders satte sig i bilen, åkte och köpte garn och körde sedan till Borås för att fika med kvinnorna som nu fått en koppling och bidrar till babypaketen.

Tänk så fantastiskt att något som startade för 170 år sedan än idag fortsätter på samma sätt, trots att ingen som var med och startade den finns med idag. Och ambitionen är väl ändå att det ska fortsätta i minst 170 år till? Det är bilden av ett uthålligt sammanhang, en gemenskap som byggs att vara större än de nuvarande deltagarna. Det ger ringar på vattnet, inte bara genom hjälpsändningarna, utan också genom generationer och över tiden.

Världen, samhället, staden och vi själva förändras över tid, vilket både är bra och dåligt. Idag går mycket i samhället snabbt och vi blir fort uttråkade (eller ger upp fort). Att vara uthållig i något upplevs kanske som tråkigt, för att det inte hela tiden förändras. Jag tror att vi i förlängningen förlorar på det. Förmågan att hålla i är något vi idag aktivt behöver öva på och arbeta för. Precis som man gör i Syföreningen i Betlehemskyrkan.

Vill du bidra till Syföreningens arbete? Swisha 250 kr (fraktkostnad för en banankartong) till 123 093 85 97, märk med ”Syföreningen”.

Är du ledig en tisdagsförmiddag när Syföreningen träffas, titta förbi och säg hej!