Uthållighet i Indien

När jag tänker på uthållighet, blir det naturligt för mig att vända blicken mot just Jan Sjöblom. Sedan början av 1980-talet har Jan outtröttligt stöttat verksamhet i Indien på olika vis.

Jan ger sig aldrig, han är en entreprenör som lätt får nya idéer och sedan också ser till att de genomförs, år efter år efter år. När vi satt i samma styrelse och skulle boka möten minns jag att han kunde titta i sin kalender och säga: ”Hm, inte just då. Då är jag i Indien.”

Men låt oss ta det från början. Jag vill sätta mig ner med Jan för att höra om hur han engagerat sig för Indien.

–Jag tar med Christina, min fru, säger Jan. Hon är bättre än jag själv på att komma ihåg.

Vi letar reda på ett litet rum där vi kan sitta och samtala alla tre: Jan, Christina och jag.

–Det började när jag var VD för ett företag i byggbranschen som köpte ett företag med verksamhet i Indien. Detta krävde att jag besökte landet. Då passade jag på att besöka HCC (Hindustani Covenant Church, som nu är vår systerkyrka i Indien), vilket blev början till ett långt samarbete.

Jan hoppade av byggbranschen 1983 och började istället exportera kläder från Indien.

–Jag råkade faktiskt vara i landet när Indira Gandhi, landets första kvinnliga premiärminister, mördades i oktober 1984. Det var förstås chockartat. Redan tidigt stöttade jag HCC genom den provision jag fick vid försäljningen av kläder.

1988 flyttade Jan till Göteborg och började gå till Betlehemskyrkan.

Uthållighet och entreprenörskap, två delar som i Jans liv inneburit skillnad för medmänniskor långt borta.

Församlingsförestån­dare då var Rigmor Adolfsson. Hon hade hört talas om det arbete som Jan hade påbörjat i landet när hon själv hade besökt landet.

–Och just Rigmor hade en önskan om större engagemang för Indien här i Betlehemskyrkan. På den tiden pågick en stor satsning för församlingen i Kongo Brazzaville, berättar Jan.

Jan valdes in i Missionsrådet (som nu kallas Internationella rådet) och blev senare också kassör i församlingsstyrelsen.

Många är vi som i olika sammanhang och genom åren hört Jan berätta om den verksamhet han byggt upp och som han stödjer. Arbetet står idag på flera ben.

I Supa-distriktet drevs verksamhet för att hjälpa män som hamnat i alkoholberoende. Jan berättar om sockerrörsfälten och den stora tillgången till alkohol som gör att framför allt många män fastnar i ett beroende. Verksamheten flyttades senare till Daund där ett Rehabcenter byggdes och där genomförs rehabilitering. Det finns möjlighet för männens fruar att delta i sykurser under tiden deras män rehabiliteras.

2006 startade mikrolånverksamheten, ett sätt att genom ett litet lån kunna starta en egen verksamhet. Redan från första månaden behöver låntagaren börja betala på sitt lån. Så småningom har hela lånet kunnat betalas tillbaka och det blir möjligt för andra att med hjälp av nya lån starta nya verksamheter. Idag finns ett 60-tal löpande lån och 700 lån avslutade, lånestocken är nu sammanlagt cirka en halv miljon kronor.

–Jag har fått stor stöttning i med arbetet med mikrolånen från Lennart Bergström, även han en tidigare kassör i församlingsstyrelsen, berättar Jan.

Så finns verksamheten bland barn i slummen i Pune (tidigare Poona).

–Speciellt vid en skola där har vi, tillsammans med rektorn för en flickskola, engagerat oss, berättar Christina och Jan.

Jan berättar även om motgångar han har stött på. Idag styrs landet av hindunationalister, går att läsa på Equmeniakyrkans hemsida. Politiken går ut på att göra Indien till ett hinduistiskt land och det är svårt att vara muslim eller kristen i landet.

Till sist pratar vi om House of Hope, ett hem för kvinnor som räddats ur prostitution. På House of Hope tillverkas oblater.

–Christina tog fram ett glutenfritt recept baserat på rismjöl från en affär vi kände till i Pune, berättar Jan.

Dessa oblater förmedlas sedan av Jan och används i flera församlingar i Equmeniakyrkan runt om i Sverige.

Jan och Christina har spenderat mycket tid i Indien under åren. Och många är också de församlingsmedlemmar som fått möjlighet att besöka Indien med besök hos Jan och Christina.

–Vi hade en lägenhet i Pune ända fram till 2025 när vi sålde den, nu åker vi inte dit längre, berättar paret. Av åldersskäl blir den långa flygresan för ansträngande. Pengarna från denna försäljning kunde sedan användas i de olika projekten.

Men trots att de inte längre har möjlighet att besöka landet fortsätter arbetet i Indien. Idag har Jan flera WhatsApp-grupper.

–På så vis kan jag hålla koll och uppehålla mina kontakter utan att vara på plats.

När jag tänker på Jan ser jag en uthållig entreprenör framför mig. Uthållighet och entreprenörskap, två delar som i Jans liv inneburit skillnad för medmänniskor långt borta.

Läs mer på equmeniakyrkan.se och på betlehemskyrkan.se.