Rum för motkraft

Vad vi kan säga är hoppfullt i den utmanande tid vi lever i? Den frågan fick Joel Halldorf av Robert Eriksson i torsdagskvällens samtal under Bokmässan i BK. Halldorf svarade ungefär så här: Historiskt kan man säga att det brukar vara så i svåra tider att motkraften finns där under den till synes dominerande och negativa ytan, och förr eller senare växer den där underjordiska motkraften sig starkare och tar över.

När Sverker Sörlin fick samma fråga pratade han om nya former för folkbildning som vi kan vara med och skapa utrymme för: studiecirklar. Vi borde starta fler studiecirklar och fortsätta att på egen hand och tillsammans vara nyfikna på ny kunskap och utforska världen tillsammans.

I samma samtal pratade America Vera Zavala om festen. Att engagemang behöver syre från det lustfyllda för att bli attraktivt. Något som gör att vi vill engagera oss, vill gå hit eller gå dit. Formerna behöver ge utrymme för det festliga.

Att vara motkraft tycker jag låter attraktivt. Mitt i alla kriser, samhälleliga och personliga, så är det som att livet kommer med en inbjudan. Jag vet inte hur många gånger jag och vi i BK sagt att ”vi bjuder in”, vi-bjuder-in. Vi bjuder in författare, forskare, musiker, publik, gudstjänstfirare och youtube-tittare precis som vi bjuder in oss själva och varandra att delta. Och varje gång jag och vi säger det, menar vi det.

Och så slår det mig, tänk om det är själva livet som bjuder in. Och att vi är inbjudna att vara delaktiga. Taga del. Vara motkraft. Komma i kontakt med. Skapa mening. En inbjudan som når oss när vi blir berörda. En som inte låter sig begränsas. Av rädsla eller av beröringsskräck med andlighet och kyrka. Eller av traditionella religioners självpåtagna tolkningsföreträden. En öppen inbjudan, en befriad, en fri. Går det ens att tänka sig?

”(…) tänk om det är själva livet som bjuder in. Och att vi är inbjudna att vara delaktiga. Taga del. Vara motkraft. Komma i kontakt med. Skapa mening. En inbjudan som når oss när vi blir berörda.”

Niklas Rådström, Alva Dahl och John Sjögren pratar om Bibeln som litteratur på fredagkvällen. När jag genom samtalet får hjälp att skala bort 2 000 år av tolkningsföreträde och kyrkbygge som, enligt Rådström, skymmer sikten för texten och för vad texterna kan göra med oss, så öppnar det sig för mig. En annan berättelse som skapar mening växer fram, som precis som annan litteratur, konst och liturgi, kan göra något med oss och i oss. Texten är inte meningsfylld. Nej, den bjuder in oss att vara medskapare av mening. I oss och i varandra. Livet inbjuder oss till att vara med och skapa mening.

I Niklas Rådströms senaste bok ”Judas hågkomster” illustreras inbjudan till meningsskapandet, tycker jag. För större delen av boken berättar berättelsen om Jesus, vilket bekräftas i fredagens samtal – ”Judas hågkomster” är Rådströms Jesusberättelse.

Och plötsligt rullas scener upp i mitt inre. Jag blir medskapare i det som byggs, inte bara av Niklas Rådströms text utan även av det som sagts i kyrkorummet de här dagarna. Rådströms berättelse ger mig en ny blick på Jesusgestalten. Och jag ser en gestalt som har den attraktionskraft som krävs för att skapa rörelse. Han har orden. Ord, som de vi har hört under Bokmässan i BK. Förmodligen har Jesusgestalten även blicken och kroppsspråket. Jag kan se hur sammanhanget som Jesus-berättelsen utspelar sig i är gynnsam för att ge rum och bokstavlig synlighet åt en växande rörelse. Det är varmt, folk är utomhus och det är öppet. Folk försvinner inte in bakom låsta dörrar. Gömmer sig inte bakom uppfällda kragar. Försvinner inte bort bakom uppmärksamhetstörstande skärmar.

Jag fortsätter att se skådespelet i min inre blick, när dået och nuet liksom vävs samman till ett och samma. Jag ser som olika följen som rör sig, böljande och långsamt. Det skymmer och de slår sig ner någonstans, eller så drar de vidare ut från Betlehemskyrkans rum och ut i staden och orden övergår i flöjtspel. Det är ju en magisk tanke: att orden övergår i musik. Jesus tar upp sin flöjt och börjar spela. Eller så spelas det dramatisk klassisk orkestral musik eller sjungs Eva Dahlgrens ”Bring your trumpets flags and megaphones, we’re movin on, we’re marching home. Back to the future on solid ground”. Och det tänds lägereldar, eller så fyller vi rummen ute på kaféer och krogar och brödet och vinet kommer fram. Snart övergår lyssnandet i sång och dans, i klubb och häng, medan det omslutande mörkret faller över alla och kväll övergår i natt.

America Vera Zavalas ord om fest och attraktionskraft spelar med i de här scenerna. Joel Halldorfs tanke om motkraft och rörelse som växer under den till synes verkliga, kris-tyngda ytan. Och Sverker Sörlins uppmaning om att engagera oss och varandra i studiecirkelns form i vid mening, spelar också med. Och jag känner mig inbjuden att vara med och skapa mening när ett någonting utspelar sig i mitt huvud – både i litteraturen och i rummet, här och nu, där och då, samtidigt.

Vi lever i en brytningstid med utmaningar och kriser på många områden. Men det finns motkrafter som vi bildar i kyrkans rum och andra rum där vi möts öga mot öga. Kyrkan kan mitt i detta vara en plats där vi kan ta initiativ och engagera oss i något som blir viktigt både för oss själva och andra. Där kreativitet, skapande, utforskande, längtan, frustration, empati, omsorg, ilska och kärlek får plats. Där litteraturen, konsten, musiken och liturgin gestaltar och bjuder in. Där hoppet inte bara är något vi pratar om utan något som vi bjuds in till att skapa tillsammans.

Alla samtal från Bokmässan i BK finns på Betlehemskyrkans youtube-kanal och i poddversion under Betlehemskyrkans podcast.