Att riva sin kyrka

Betlehemskyrkans historia kan ses som en uthållighet över århundraden. Direkta tankar och idéer från någon som var med och planerade dagens byggnad är svårt att få fram. Att under sena 1950-talet och tidiga 1960-talet så småningom fatta beslutet om rivning av den ståtliga, men alltmer föråldrade, kyrkan måste varit tufft. Men idag finns en sextioårig fortsatt funktionell fastighet på Vasagatan i Göteborg. Här finns en församling med tro, vision och värdegrund, djupa rötter och växande krona. Inför jubileumshelgen samlade jag en grupp för en tillbakablick.

Hur var det? En jättestor kyrka, som blev en rivningsplats, som blev ett stort hål och ur det stora hålet växte den nya Betlehemskyrkan fram. 1881-1963 fanns den första kyrkan. 1966-2026 har nuvarande kyrka funnits. För alltid? Ja, vem vet? Troligtvis inte.

Jag har stämt träff med Bengt Palmerus, Carin Quist och Kerstin Lundén som är med i församlingen, alla tre aktiva i den gamla kyrkan liksom i den nuvarande.

– Men hur kan du tro att det var en träkyrka som rivdes? frågar de.

Faktum är att jag använde mina egna referensramar när jag tänkte på den gamla Betlehemskyrkan. Som pastorsbarn var min uppväxt fylld av olika kyrkor och missionshus där pappa jobbade och mamma spelade orgel. Jag minns inte någon byggnad av sten någonstans.

Men gamla Betlehemskyrkan var en stenkyrka, var och en som tittat noggrant på bilder av den prydliga första Betlehemskyrkan i Vasastaden ser det direkt. Tegelhuset. I boken Kallelse och funktion som arbetades fram till 100-årsjubileet 1961, läser jag:

”Betlehemskyrkan i Göteborg lämnar inom kort plats för en ny kyrka. Därmed försvinner ett karakteristiskt inslag i Vasastadens stadsbild, och Betlehemskyrkans Missionsförsamling har inför rivningen av den 80-åriga helgedomen önskat erinra om det byggnads- och kyrkohistoriska sammanhang den bör ses i.”

Där läser jag även om svårigheter att få till den första, stora byggnaden, hur det var ständig penningbrist, hur olika arkitekter ritade sina förslag, hur det blev avslag på avslag hos byggnadsnämnden. Det första spadtaget togs ändå den 27 februari 1878 kl. 05.00 på morgonen och kyrkan kunde så småningom invigas. ”Söndagen den 16 oktober 1881 var 4 786 människor samlade”. Då var det faktiskt Göteborgs största samlingslokal. Och byggnaden stod stadigt på plats fram till rivningen 1963. Lite sorgligt kändes det nog med rivningen. Så här skriver Greta Bredberg i Kallelse och funktion:

”Med sin planlösning och sina dimensioner har kyrkan helt enkelt tjänat ut och skall försvinna. För många av oss, som upplevt ögonblick eller dagar i trons tecken i detta gudstjänstrum och som också förundrats över de gångna släktenas byggnadsprestationer, kan tanken på kyrkans rivning bli ganska prövande”.

Jag frågar den lilla gruppen om hur de minns rivningen.

– Vi var ju unga och tänkte på ett annat sätt då. Vad skulle vara värt att lägga på minnet, egentligen? Det hade vi ingen känsla för.

En detalj har dock fastnat hos alla tre.

– När den allra sista samlingen hölls fanns en mikrofon vid ytterdörrens lås. Från estraden hörde vi alla ljudet av hur nyckeln vreds om för sista gången och kyrkan låstes. Sen fick alla som var samlade gå ut ur kyrkan genom sidodörrarna.

Carin har med sig några bilder från den demolerade kyrksalen.

– Särskilt sorgligt kändes det när den stora Kristusbilden togs ner. Kvar fanns bara en vit, tom avsats i stället för den inbjudande bilden centralt i kyrkans mitt. Alla läktare och avsatser demolerades.

Lite av en krigsskådeplats, tänker jag, när jag studerar bilderna.

– Jag trivdes egentligen väldigt bra med sådan som kyrkan var. Det fanns en ombyggd ungdomsvåning som hade hemkänsla, minns Carin. Jag var väl inte helt övertygad om att det behövdes en ny kyrka. I Lilla salen var det mysigt.

– Vi ungdomar hade lite grand lagt beslag på några bänkrader på första läktaren i den gamla kyrkan. Där satt vi alltid, berättar Bengt. En annan detalj jag minns är när vaktmästaren Henning satte på kaffet. Det stod två stora kopparkittlar nedanför estraden i kyrkan. Efter predikan (predikstolen fanns liksom en våning upp, ovanför estraden) smög Henning fram och det började spridas en doft av kaffe. Då kände vi att gudstjänsten snart var klar.

Jag trivdes egentligen väldigt bra med sådan som kyrkan var. Det fanns en ombyggd ungdomsvåning som hade hemkänsla, minns Carin. Jag var väl inte helt övertygad om att det behövdes en ny kyrka.

Vi kollar med en av kaffekittlarna som finns kvar i nuvarande Betlehemskyrkan och enas om att den nog drevs med gas.

”Ungdomsrum” heter en av bilderna Carin plockat fram. En svartvit bild, tänkt som ett vykort. Lite som en borgerlig matsal, tänker jag. Ett stort matsalsbord i mitten omgivet av höga stolar. Längs med väggarna syns fler stolar och en lite längre bänk att sitta på. Praktfulla lampkronor hänger från taket. Foton uppsatta på de randiga tapeterna. Piano och krukväxt på en piedestal. I andra änden av lokalen ett runt bord med pinnstolar, så ett litet bord med en broderad duk och en krukväxt. En mängd prydnadsföremål utplacerade på en skänk med spegel. Det var ju först på femtiotalet som tonåringen och ungdomskulturen växte fram som en definierad ålder.

På en annan bild ser jag ett långt plank med tak. Det fanns för att gångare skulle kunna passera på Vasagatan utan att riskera att skada sig. Och det blev verkligen en stor grop när kyrkan rivits.

Söndagsskola var det varje söndag, både klockan 10.00 och klockan 13.00.

– Vi hade gudstjänsterna under byggtiden i Schillerska. I aulan där. Ungdomsarbetet fanns under veckorna i en lokal i Haga och i Gårda missionskyrka. Andra samlingar, som exempelvis syföreningen, var också i Gårda.

– Musikkåren, som alltid varit en omfattande verksamhet övade i KFUM:s lokaler, påpekar Bengt.

– Källaren i den nya kyrkan blev klar först, inflikar Kerstin. Där kunde vi öva med kyrkokören. Jag minns särskilt ett tillfälle: Håkan Brandqvist, vår körledare, sa att vi kunde gå upp och pröva hur det kändes i nya kyrksalen. Där var fullt med byggnadsställningar, ungefär som när lokalen renoverades för några år sen, och vi gick försiktigt in och kunde sjunga tillsammans. Det var en speciell känsla.

– Var höll till exempel scouterna hus?

Ingen minns var de tog vägen.

– Jag var med och nystartade en scoutverksamhet i Högsbotorp, i Folkets Hus. Där lade jag min tid, och jag tänkte inte alls på var ”våra” scouter samlades, erinrar sig Carin.

– Du skulle kunna prata med Berit Valinder, säger någon. Hon minns nog en hel del.

Jag träffar Berit Valinder vid kyrkkaffet.

– Vi tillhörde Kvillebäckens krets. Du vet, alla medlemmar tillhörde olika kretsar, beroende av var man bodde i staden. Apropå scouterna har jag ett foto hemma från Lilla salen 1954. Allra först fanns det enbart VP, jag var med och startade VF (Våra Pojkar respektive Våra Flickor, föregångare till scouterna). På bilden är det fler än 50 flickscouter och vi var ytterligare sex ledare, förutom mig. Scoutarbetet var väldigt livaktigt på den tiden och vi hade dessutom ofta stimulerande träffar i distriktet här på Västkusten. Exakt var vi höll till när kyrkan var riven, minns jag inte. Men jag minns att vi hade en stor avdelning för musikundervisning som höll till i Tabernaklet. Och på lördagseftermiddagar hade vi en verksamhet som kallades ”Mitt-emellan” och den var i Gårda Missionskyrka.

– Musikkåren var en typ av samlingspunkt, bekräftar Berit. Jag har förresten en anekdot från tiden för rivningen. Min dotter var med och låg och slumrade så smått under gudstjänsten. Hon bör ha varit i femårsåldern. Plötsligt vaknar hon till och säger med upprörd stämma ”Vi måste gå ut, vi måste gå ut. Dom ska ju riva kyrkan!”

Det var ständigt olika kreativa insamlingar igång för att samla in pengar till det nya kyrkbygget, bland annat såldes tegelstenar. Även inventarier från den nu rivna kyrkan såldes. Här och var i medlemmars hem lär det stå exempelvis en kyrkbänk eller en pelare från gamla kyrkan. Intresserade kunde också teckna sig för ”löftesoffer”.

Det var pappa till Bengt och Carin, Arne Palmerus, som var insamlingsgeneral. Allt under stor sekretess. Han använde ett särskilt rum i hemmet för allt som hade med kyrkbygget att göra. Hans egna ungdomar fick ingenting veta om var löften och pengar kom ifrån.

Transferperioden mellan den gamla kyrkan och den nya fungerade bra, minns alla. Församlingen var indelad i grupper, kretsar som Berit benämnde det ovan, och grupperna hittade sitt eget sätt att vara och att finna gemenskap med varandra.

Vad minns ni då från invigningen 1966?

– Det var många inbjudna från olika delar av staden. Längst fram fanns det bänkar som var reserverade för särskilda gäster. Jag minns att Gunnar Hallingberg var engagerad i att ta emot och eskortera in ”vip-gästerna”.

– Och så minns jag, fortsätter Bengt, att det tidigt lär ha funnits ett förslag om att bygga en separat kyrkobyggnad på en del av tomten. Så bra att det inte blev så. Vilken glädje vi har av att huset är så mångsidigt och med så många funktioner. Klokt!

Med sin planlösning och sina dimensioner har den nuvarande Betlehemskyrkan tjänat sitt syfte i 60 år. Många är vi som har upplevt, och många kommer att uppleva, ögonblick eller dagar i trons tecken i den här byggnaden. Vi kan fortsätta att förundras över byggnadsprestationerna hos de som gått före, och fyllas av tacksamhet att de vågade riva upp det gamla för att göra plats för oss.

Den som blir nyfiken kan läsa mer:

Kallelse och funktion: En bok om Betlehemskyrkan i Göteborg vid 100-årsjubiléet 1961

Kyrka mitt i stan, Betlehemskyrkan 150 år (2011)

Delar av den gamla kyrkan finns kvar i den nuvarande Betlehemskyrkan. Till exempel finns en del av Kristusbilden från den gamla kyrksalen upphängd i den nuvarande kyrksalen, i Mariasalen och på kyrktorget kan du hitta de gamla kaffekittlarna och i orgeln sitter pipor från orgeln i Gamla Betlehemskyrkan.