De gamla berättelserna får liv

En ny läsupplevelse av Marilynne Robinson ligger bakom mig, en rätt kärv sådan. Det gäller boken Reading Genesis från 2024, den svenska översättningen kom precis nu (Bokförlaget Silentium), efter att jag läst den engelska texten. Läsandet tog sin tid, trots att jag känner mig säker på det engelska språket. Här väljer jag ut några aha-stunder under min läsning. De blev till slut rätt många. Jag är inte alls så kunnig teologiskt sett, men grundberättelserna i Första Mosebok är jag relativt väl bekant med. Men möjligen mest ur ett söndagsskole- och lågstadieperspektiv.

I originaltexten använder Robinson stor bokstav både på Gud, Herren, Han och Hans. För mig hackar det sönder läsningen, därför kommer jag genomgående att skriva gud med liten begynnelsebokstav, inte alls för att vara vanvördig. Ibland citerar jag ur texten, på svenska, och då är det min översättning av den engelska texten.

I inledningen föreställer sig Robinson ett gäng fromma och lärda rabbiner för otroligt länge sen. De sitter ner i en cirkel i syfte att gemensamt försöka minnas och skriva ner de skildringar deras mor- och farmödrar gett dem under uppväxten. (sid 5) Tillsammans inser de medan de sitter och berättar, tänker sig Robinson, att de här underliga och fantastiska historierna beskriver en gudsnärvaro de tidigare inte varit helt medvetna om. Och på så vis, fortsätter religionen att leva i världen, just genom att människor sätter sig ner tillsammans, berättar och försöker förstå.

Genom de århundraden som gått har förstås allt i berättelserna ifrågasatts. Författaren jämför med andra berättelser från mellanöstern och från ungefär samma tidsepok, som Epic of Gilgamesh och Enuma Elish. Hon noterar en skillnad i hur gud beskrivs i babylonisk eller grekisk kontext, och kommer fram till att gud i Genesis är unik på så vis att gud aldrig utnyttjar människorna.  I stället har han en välvillig och god avsikt för dem (sid 15). Många exempel på detta lyfter hon senare fram i sin omfattande genomgång.

Det finns två skapelseberättelser i Genesis. Robinson stannar till inför orden ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”, och fylls av vördnad inför denna sublima förenkling. Så jämför hon skapelsen med orden i psalm 90:4, ”Tusen år är i dina ögon som dagen i går, när den är förbi, som en enda nattvakt.”

Texten beskriver själva skapelsen som något vi ska få, för att det är vackert. Gud bryr sig om människans glädje. Något som antagligen även gud njuter av är det sköna. På så vis blir vi ännu mer som guds avbild. Fint, eller hur? ”Världen är fylld av dessa påminnelser om att det finns en vacker avsikt och en tillförsikt som märks i varje förnimmelse vi människor har av skönheten i naturen och världen.” (sid 39)

”Aldrig trodde jag väl att genom att läsa Robinsons text skulle de gamla berättelserna i det engelskan kallar Genesis, bli så levande igen. Något gör hon i sin framställning som medför att jag inte riktigt vill ge upp min läsning, trots att den är krävande.”

När Robinson behandlar berättelsen om tjänarinnan Hagar förs ett intressant resonemang. (sid 85) Hon lyfter det som exempel på intresse för den som är utanför. Hagar är egyptiska, tjänare och konkubin och ger Abraham sonen Ismael genom vad vi i dag kanske skulle kalla surrogatmödraskap. Sara blir dock avundsjuk och den gravida Hagar rymmer. Men inte alls för att hon är från ett annat land utan mer för att Sara varken vill se henne eller hennes växande mage. Gud ser dock Hagar och hon får möta änglar vid två tillfällen. Vid det första mötet får Hagar veta att hon ska föda en son, att hon ska gå tillbaka med honom till Sara och att sonen ska bli upphov till många släkten. Det andra mötet äger rum vid en källa. Hagar är nu utstött och ivägskickad. Vattnet har tagit slut i öknen och Hagar lägger sonen under en buske, hon orkar inte se honom dö. I denna andra berättelse möter gud återigen Hagar genom en ängel. Gud bryr sig om kvinnor likaväl som hedningar, kungar, slavar, ja, hela människosläktet.

Sara och Abraham visar upp flera dåliga sidor. Sara menar att gud måste välja: Hon eller jag? Och fastän hela arrangemanget och idén kom från Sara själv förskjuts Hagar, två gånger. Först när hon uppenbarligen var gravid och sedan tillsammans med sonen. Sara och hennes Abraham framstår inte precis som några idealgestalter. Ändå har de guds fortsatta förtroende.

Abraham möter gud ofta, och gud talar till honom om den stora skara som ska komma efter Abraham. Abraham förstår inte hur det ska gå till, men, han ber aldrig gud om en son, betonar Robinson. Han fortsätter tro på det gud förutspått även när det verkar helt omöjligt. En avsikt med detta, menar författaren, är att visa på hur respektfull Abraham är. Han frestas aldrig att ens försöka vrida guds vilja till sin egen fördel. Trots att guds vilja med släktets utvidgning ligger så tätt intill hans personliga önskan om en son. Så småningom föder Sara den efterlängtade sonen Isak. Han som ska föra släktet vidare och, som gud sagt till Abraham, så släktet blir i antal som stjärnorna på himlen eller som sandkornen på jorden, oräkneligt. Och då ber gud Abraham att offra Isak!

”Himlens stjärnor, jordens sand och alla de generationer som ligger framför, i oräkneligt antal, tycks verkligen så avlägset bredvid pojken där han strävar under vedens tyngd. Ironin i guds skenbara beredvillighet att göra allt detta om intet, verkar samspela med den synbara likgiltigheten hos Abraham angående allting, utom detta att förlora sitt barn.” (sid 115)

Den grymma historien om hur Isak binds och läggs på offeraltaret jämförs med en samtida kult i Kartago som innehöll barnaoffer. Mer är det så, hävdar författaren, att gud tolererar offer än kräver dem. Gud önskar rättrådighet, inte offer. Gör det rätta i stället; sök rättvisan, befria de förtryckta, ta hand om de faderlösa, bed för änkan. Möjligen var det så att vid denna tid var barnoffer det starkaste att ta till för att blidka gudar. Även i vår tid, skriver Robinson, är gud nära oss när vi erbjuder just rättvisa för de förtryckta.

Apropå offer lyfter Robinson också fram Domarbokens Jefta. Jag lyssnade en gång till en aria ur Händels oratorium Jephtha vid en konsert. Så vackert att tårarna trillade, lite generad tittade jag åt sidan och såg en till som grät. Nåväl, Jefta lovar gud att om han segrar i kriget ska den första levande varelse han möter vid hemkomsten offras. Inget står om hur gud ställer sig till detta, men Jeftas förstfödda dotter (och enda barn) springer glädjestrålande sin far till mötes. I mötet ber hon sin far om att få gå ut i vildmarken en sista gång och i den sorgmättade vackra arian begrundar hon sitt öde: ”Farewell ye limpid springs and floods.”

Längtan efter barn och kärleken till barn är central i hebréernas bibel, liksom lojaliteten gentemot barnen och sorgen om de förloras. Två parallella scener finns hos Hagar och hos Abraham. Hagar uppmanas att kasta sonen i ett buskage, hon gör så, men ser till att barnet får skugga. På avstånd väntar hon, står inte ut med att se sitt barn dö. Gud hör barnet gråta och guds ängel ropar till Hagar att rädda honom. Hagar får syn på en källa och de kan få vatten i öknen. Precis så ingriper gud när Abraham lyfter sin hand med kniven som ska döda Isak. En ängel ropar på honom från himlen och avbyter slakten.

Reading Genesis fortsätter med historien om Jakob och hans söner. Tvillingen Jakob lurade till sig förstfödslorätten av sin gamle far. Därefter möts inte de två, Esau och Jakob, förrän den vuxne Jakob vandrar mot Kaanan. Ånger och ängslan finns hos Jakob. Men ”Esau rusade honom till mötes, omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom. Och båda grät”. Beskrivningen är storartad och Esaus välvilja sveper i ett slag undan all Jakobs rädsla.

Aldrig trodde jag väl att genom att läsa Robinsons text skulle de gamla berättelserna i det engelskan kallar Genesis, bli så levande igen. Något gör hon i sin framställning som medför att jag inte riktigt vill ge upp min läsning, trots att den är krävande. På sidorna 157–158 resonerar hon om hur vi oftast läser ett stycke eller några verser ur första Mosebok. I den meningen att varje vers har en enskild, stor betydelse. På så vis riskerar vi att missa strukturen, parallellerna, sättet att beskriva karaktärer, det som återkommer i de olika berättelserna. Likadant skriver Robinson, tänker jag. Först när jag tagit mig igenom hela texten börjar jag förstå storheten i vad hon skrivit.

På sidan 197 påminner författaren om att var och en vi möter är guds avbild, och att vi aldrig kan veta hur vi ska döma, eftersom en händelse kan få en helt annan utgång än den vi kan ana utifrån vårt begränsade sätt att se. Det oroar Robinson i skrivandet. Hon skulle vilja förhärliga gud, typ som en konstnär eller en kompositör. Men hon väljer att hålla sig nära texten. Den abrahamitiska traditionen finns i Talmud och Koranen, påminner hon, precis som i den hebreiska Bibeln. Och Abraham skildras överallt som en god man som följde gud och var trogen. Och i första Moseboken berättas hur allting började.

Denna sommar har jag sett Christopher Nolans filmatisering av Odysseus. Robinson jämför (sid 226) Odysseus hämnd med Josefs potentiella möjligheter till hämnd när han möter sina bröder. Bröderna känner inte alls igen Josef. Även Odysseus döljer sin identitet när han åter tar sig in i sitt hem. Huset är fyllt med främlingar. Den slakt som följer på hans våldsamma ilska orsakar ett drypande blodbad. Ingen sparas. Så skulle även Josef ha kunnat agera. Men Josef säger till bröderna: Gud skickade mig hit före er, för att rädda liv. För att det skulle finnas mat efter missväxten.

Deras skuld gentemot honom är inte längre intressant. Gud hade en annan mening.

Avslutningsvis vill jag understryka att denna lite motsträviga läsning gav mig mycket att reflektera runt. Marilynne Robinson skriver så initierat när hon relaterar till Första Mosebok som litteratur och lyfter fram de stora linjerna. Faktiskt har det gjort att jag har plockat fram Bibeln för omläsning av de gamla berättelserna med nya ögon.