En kärlekssaga som började, och slutade, i Betlehemskyrkan

Klara och Gottfrids kärlekssaga tar sin början, och på ett sätt även sitt slut, i Betlehemskyrkan. Några månader innan de träffas, i april 1912, går Titanic till botten och chockvågorna rullar fortfarande genom landet. Den här höstkvällen har stora skaror med ungdomar samlats för att sjunga och lyssna till en av de populära väckelsepredikanterna. Det blir starten på en passionerad kärleksrelation mellan Klara och Gottfrid som varar i sex år. De blir förälskade, gifter sig, får två flickor och bygger ett hus.

Kvällen de träffas första gången har Gottfrid tagit ångbåten från Björkö till Klippans färjeläge i Majorna och sedan promenerat in till Vasastan. Det var en resa på flera timmar men han är van och mötet lockar. Ute på öarna har man pratat om det i flera veckor. Han är 28 år och fiskare. Tillsammans med två bröder äger han en fiskebåt som heter Svanen.

Det händer, när Betlehemskyrkan har sina stora möten, att bröderna bjuder in öns ungdomar att åka med till Göteborg. Om vädret tillåter sitter de på däck och äter och sjunger och ibland tar de vägen om Öckerö för att hämta upp fler ungdomar innan kursen sätts på Göteborg. Där lägger de till i fiskehamnen för att sedan gå till Järntorget och Haga och vidare bort till kyrkan på Vasagatan.

På Björkö är han med i Missionsförsamlingen. Han hjälper till med söndagsskolan och i unga år ville han bli pastor. Det var någonting med förkunnelsen och predikandet som lockade honom. Och det teologiska: det var som att lägga ett pussel. Man letar efter bitarna som skall passa ihop och efterhand växer det fram en bild. Han studerar sin Bibel noga under lediga stunder ute till sjöss och när de ligger inblåsta, ofta i någon hamn i Danmark, läser han högt för bröderna. Nu blir han inte pastor utan fiskare men senare, i breven han skriver till sin älskade Klara, ägnar han mer än hälften av texten åt bibelutläggningar och långa bibelcitat.

Han är försiktig och vill säkert göra intryck och brevet formar sig efterhand till ett bibelstudium.

Kvällen de träffas är Betlehemskyrkan välfylld med ungdomar från hela staden. När mötet är slut och de skall gå hem, hamnar Gottfrid och Klara i samma grupp som promenerar västerut, mot Majorna och Klippans färjeläge. Klara bor på Slottskogsgatan med sina föräldrar och två yngre bröder. Pappa arbetar på Carnegieska Bruket och under vandringen utmed Karl Johansgatan, kommer de att gå bredvid vandra. Klara har nyligen fyllt 22 år och när de passerar Carl Johans kyrkan berättar hon att här har hon konfirmerats och hit brukar hennes föräldrar gå på högmässa. Kvällens besök i Betlehemskyrkan, förklarar hon, var ingen tillfällighet. Hon har varit där flera gånger tidigare och tycker om stämningen, den är friare än i Carl Johans kyrkan.

De skiljs åt. Gottfrid tar båten till Björkö och Klara går hem till familjens bostad, ett stenkast från färjeläget. Men de träffas snart igen, denna gång på Björkö. Gottfrid har övertalat henne att ta några väninnor med sig ut. Den 3 november skriver Gottfrid till Klara: ”Guds frid min kära Syster i Herren. Tack för de stunder som vi haft här på Björkö då vi har talat om vår Guds godhet…” Han är försiktig och vill säkert göra intryck och brevet formar sig efterhand till ett bibelstudium.

Veckan efter svarar Klara: ”Bäste Gottfrid! Tack för senast och tack för ditt goda brev,” och avslutar med, ”hälsa din syster så gott om du vill tala om att du fått brev, det var lite villrådigt efter som du inte ber mig skriva, men jag tyckte det såg otacksamt ut att låta bli.”

Gottfrid vill att Klara kommer till Björkö efter julhelgerna men hon tvekar. Hon känner sig blyg inför hans familj och skriver att ”hon ännu är lite känd.” I stället blir det han som får åka in till staden. Efter besöket skriver han; ”Kära syster! Tack för i söndags och allt trevligt hos er. Det blir nog en dag som jag kommer att minnas så länge jag lever.”

Och så – några dagar senare, den 26 januari 1913, inleder Klara sitt brev med; ”Älskade Gottfrid! Det var oförglömliga dagar som jag sent skall glömma.” Nu är de alltså ett kärlekspar. Och Klara vill se honom igen, helst redan till helgen. ”Jag undrar om du kommer till lördag. Det skulle vara väldigt roligt om du kom…Här är det bra härligt ute, bjällrorna klingar så vackert. Om det blir slädföre när du kommer så skulle vi ut och åka, ja vi skulle nog ha trevligt. Gud välsigne dig och bevare dig både när du är till lands och till sjöss.”

Och Gottfrid svarar att ”jag är så glad när jag skriver nu så jag kan icke säga hur jag känner mig ty jag vet att jag har även en jordisk vän i både glädje och sorg. Ja må Gud hjälpa oss kunna leva för hans räkning och för andras hjälp i detta livet.”

Hos honom finns en längtan efter ett gemensamt projekt. De är lika, skriver han, och de tänker på samma vis. Han har talat med sin vän Berjlund och hans fru om just den saken: ”att vi är mycket lika i vår läggning och det kan vara mycket sanning i det.” Och tillägger han: ”Det är många som frågat mig om du är min fästmö nu och jag har sagt att det är du.”

Klara och Gottfrid gifter sig 1915 och bosätter sig på Bohus-Björkö. 1916 får de en dotter.

Men i november 1918 smyger sig en pandemi in över Bohuslän. Den kommer via fiskarna som varit med sina båtar i Danmark och England och har sitt ursprung i första världskrigets skyttegravar.

Nu är soldaterna på väg hem och de tar smittan med sig.

Samma vecka som fredsförhandlingarna undertecknas i november, dör Gottfrid, 34 år gammal, i spanska sjukan i sitt nybyggda hus på Björkö i Göteborgs norra skärgård.

Några månader senare, våren 1919, föder Klara deras andra dotter. Med sina båda flickor bor Klara kvar på Björkö fram till 1938. Hon gifter aldrig om sig och blir 94 år.

Deras yngsta dotter, som föddes efter Gottfrids död, tillbringar sitt sista halvår i livet på Vasahemmet. Det äldreboende som byggts in i den nya Betlehemskyrkan, belägen på samma plats i Vasastan som kyrkan där hennes föräldrars kärlekssaga en gång började.

Eftertext

Berättelsen bygger på en brevväxling mellan Klara och Gottfrid under åren 1912–1918. De ligger begravda tillsammans på Öckerö. Graven är numera K-märkt som ett exempel på spanska sjukans härjningar i Bohuslän. 40 000 svenskar dog i spanskan, de flesta var unga män.