Joel Halldorf om nya boken och religionens återkomst

I Joel Halldorfs nya bok, ”Makten och det heliga – den religiösa vändningen i världspolitiken”, är inledningen idyllisk: det är sommar, tältmöte och doft av gräs. Jag älskade dessa dofter  med sin blandning av solvarmt grus, gräs och jord, skriver Halldorf.

Jag bär på ett snarlikt minne från ett annat tältmöte; pingströrelsens Nyhemsvecka i juni 1974. Lewi Pethrus predikar över temat Att vinna en och en. Det luktar gräs och sommar även här. Lewi är en gammal man och det vilar en vördnad över mötet, en kollektiv medvetenhet om att detta kan vara hans sista predikan. Och så blir det; några månader senare avlider han.

I Halldorfs berättelse framträder Emanuel Minos, vid den tiden känd för sina bombastiska predikningar om Jesu återkomst. Han är dragplåstret som skall locka frikyrkofolket ur semesterdvalan till kyrkan. Om någon sagt till oss där i tältet att den apokalyptiska predikantens budskap skulle komma att prägla världspolitiken om några år, hade ingen trott honom, konstaterar Halldorf. Idag hörs ekon från dessa tältmöten när den amerikanske senatorn Ted Cruz citerar Bibeln för att förklara varför USA måste gå i krig. Och de ekar i krigsminister Pete Hegseths Youtube-klipp på pastorer som hävdar att samhället skall styras av gammaltestamentliga lagar.

Många förfäras, skriver Halldorf, men för alla som växt upp i den religiösa marginalen handlar det inte bara om oro utan också om en känsla av déjà vu. Vi känner igen resonemangen men nu är det inte tonårsledaren eller väckelsepredikanten som förkunnar utan några av världens mäktigaste politiker.

”Vi känner igen resonemangen men nu är det inte tonårsledaren eller väckelsepredikanten som förkunnar utan några av världens mäktigaste politiker.”

I två tidigare böcker – Gud: Återkomsten och Gud: Jakten, har Joel Halldorf skrivit om religionens plats i det moderna samhället. I den nu aktuella boken, den sista i en trilogi enligt honom själv, handlar det om religionens återkomst i politiken. Han har ett tydligt ärende; han vill försöka förstå och förklara vad som händer. Det är en lovvärd ambition och i linje med forskningens och akademins tredje ben – folkbildning och samhällsansvar. För att på djupet begripa religionens roll i politiken måste vi förstå betydelsen av helighet. Känslor av helighet återfinns inte bara religionerna utan också i gemenskaper som exempelvis fotbollen: alla som någon gång stått med favoritlagets halsduk sträckt mot skyn under spelarnas intåg vet att den känslan är nära besläktad med ett väckelsemöte. Nationalism och politiska ideologier kan, på samma vis, locka fram starka känslor och religionsliknande ritualer.

– Helighet är, säger Joel Halldorf i en intervju för Vägsjäl om nya boken, en upplevelse av att stå inför eller gå upp i något som är större än jag själv. Och visst är det så att fotbollen och väldigt destruktiva ideologier kan få den funktionen i människors liv, och det är en förklaring till kraften i dessa fenomen i dag. Men det är en viktig poäng som jag försöker göra i min bok: att det heliga inte bara är en mysig kamin att värma sig vid, utan en kraftfull eld. Just därför är det viktigt att kyrkorna tar ansvar för detta och inser vilka krafter de är satta att förvalta. De behöver vara mycket tydligare kring den politiska approprieringen av religion i dag.

Ett viktigt spår i boken är Halldorfs beskrivning av religionens återkomst i politiken som något nytt och delvis unikt. Men stämmer det? Själv minns jag 60- och 70-talet där en våg av radikala befrielseteologer, som den brasilianske prästen Dom Hélder Camara, fick stort inflytande över samhällsdebatten i Sverige. Svenska missionsförbundets ungdom, SMU, formade sina ledarteorier efter den brasilianske pedagogen och befrielseteologen Paulo Freire, känd för sin bok, De förtrycktas pedagogik. Och protesterna inför tennismatchen mot Chile i Båstad, leddes av Ingemar Simonsson, präst i Malmö och en av landets mest framträdande befrielseteologer.

– En viktig skillnad är att politiker och världsledare idag anammar religiösa teman och språkbruk för att ge kraft till sina projekt. I jämförelse med 1960-talet kan man snarare sakna ett mer medvetet, organiserat politiskt arbete inom kyrkorna – i alla fall i Sverige. Det tror jag behövs, inte minst för att utmana politikernas tolkningar av kristendomen, menar Halldorf.

Han säger också att religionerna tar större plats i kulturlivet och samhällsdebatten idag. Men hur stämmer det med andra trender: som medlemsutvecklingen för samfunden? Svenska kyrkan tappar. Frikyrkosamfunden minskar, för Equmeniakyrkan är tappet alarmerande. Och Kristdemokraterna går kräftgång kring riksdagsspärren, år efter år. Om vi ser till antalet aktiva utövare är det svårt att dra slutsatsen att religionen ökar i betydelse i Sverige?

– Ja, det är motsägelsefullt. Det finns flera parallella trender när det gäller religion idag. Den är på väg tillbaka som en kulturell och politiskt kraft, i takt med att ideologierna förlorar i styrka. Vi ser också att många hittar till kyrkan igen, och ett fullödigt engagemang. Samtidigt sker en avtrappning: människor som haft en ganska ”lös” koppling till kyrkan lämnar helt – det är något som syns inte minst i Svenska kyrkan. Så flera saker är sanna samtidigt!

Ett annat spår är invandringen och nya religösa traditioner. Att spegla sin egen kultur och religion i andras kan bidra till ett ökat intresse och längtan efter helighet. Det finns en dokumenterad nyfikenhet i dagens samhälle som kan sammanfattas med den nyligen avlidne tyske sociologen, Jurgen Habermas konstaterande, att i världens religioner finns ”reservoarer av meningsfullhet”. Han syftade särskilt på det respektfulla samtalet, människovärdet, jämlikhetssträvandena och etiken.

Vad har då invandringen betytt för religionens återkomst i Sverige enligt Joel Halldorf?

– Den tyske sociologen Ulrich Beck har gjort en intressant iakttagelse här. Han menar att när nya religiösa uttryck blir synliga i ett samhälle – som islam i Sverige – så kan det väcka ett religiöst intresse även hos människor som annars lever ganska sekulära liv. Det handlar inte främst om att människor byter religion, utan om att religion överhuvudtaget blir något man måste förhålla sig till. När kristna, muslimer och sekulära möts i vardagen uppstår jämförelser: Hur ser vi på livet? På moral, mening, död? Vad är egentligen bärande i vår egen tradition? Sådana möten triggar alltså en existentiell reflektion som kan leda till att även människor i ganska religiöst passiva miljöer börjar intressera sig mer för religiösa frågor – inte minst unga.