Tomas Boström – rimsmed och predikant

För några år sedan träffades Emil Svanängen och Tomas Boström på en gata i Visby.

– Jag har växt upp med din musik, sa Emil till Tomas. Mamma och pappa spelade dina skivor hela tiden. Och så började han plötsligt sjunga en av Tomas visor. Det var så idén föddes att Emil skulle tolka och framföra Tomas visor. Under Bokmässan är det premiär i Betlehemskyrkan.

Vi träffas också på Gotland. I Roma, några mil utanför Visby. Sommaren är snart över men värmen hänger kvar. Det är Tomas plats på jorden. Här bor han med hustrun Bitte i ett gotlandshus från 1800-talet. De köpte det 1979. Sedan dess har det byggts om och byggts till i omgångar.

Han är inte bortskämd med att andra artister tolkar och ger ut hans musik. På rak arm är det mest artister i hans egen genre och körer inom kyrkan. En naturlig fråga är därför om det känns nervöst att visorna nu får vingar och tolkas av en så etablerad artist som Emil Svanängen. Men nej, han känner ingen oro.

– Jag är nog mer stolt över att han tagit sig an mina små sånger. Att de landat någonstans.

Han berättar att det händer att folk ringer och frågar om de får använda hans visor på någon begravning eller vigsel.

– Kör, säger jag då. Det är lite märkligt men jag har aldrig upplevt att jag har någon äganderätt till mina sånger. Och framför allt inte tolkningarna. Det är ju väldigt mycket jag i mina sånger. Är det någon som känner att detta jag också kan vara jag, så är det underbart tycker jag.

”Det är lite märkligt men jag har aldrig upplevt att jag har någon äganderätt till mina sånger. Och framför allt inte tolkningarna.”

Tomas texter är enligt honom själv personliga men inte förkunnande. Trots det ser han sin musik och sina texter som en alternativ predikstol.

– Det är ju texter som handlar mycket om teologi, om tolkningar om

livet. Jag skulle säga att jag är en egopredikant. Jag predikar utifrån mina egna tankegångar, men mina sånger har ett predikande syfte. Jag är fascinerad av Jesus och det genomsyrar mina sånger. Jag är mycket predikant och jag ber inte om ursäkt för det. Men jag är också egocentrisk i mina sånger och jag ber inte om ursäkt för det heller.

Hur har Emil Svanängen reagerat, han som skall framföra dina texter?

– Emil har ju en kyrklig bakgrund. Men vi har faktiskt aldrig pratat om hur han känner för att sjunga min teologi. Samtidigt är han så ärlig och uppriktig och trogen sitt eget konstnärskap att han aldrig skulle ställa upp på något som känns obekvämt.

Vi sitter i husets största rum, i den så kallade ”Salen”. På väggarna hänger Tomas egen konst. I bokhyllorna finns några av hans egna böcker. Det har blivit fyra totalt så här långt. En kulturens egen mångsysslare alltså. I grund och botten är han utbildad teolog. Präst i Metodistkyrkan och under många år verksam i Vårdklockans kyrka i Visby. Och fortfarande tar han bilen in till stan två dagar i veckan för volontärarbete i församlingen. Han debuterade redan i början av 70-talet, hela tiden med egna visor. Under åren som gott har han blivit en profil och en mycket uppskattad visdiktare i den kristna kulturkontexten. Hur har dina visor stått sig över tid om du gör en egen bedömning?

– Om jag ska vara riktigt ödmjuk och ärlig så upplever jag fortfarande mina tidigaste låtar och visor som tämligen moderna. Det finns inte mycket i min katalog som jag känner att jag behöver ta avstånd ifrån eller be om ursäkt för. Jag tycker att de är ganska tidlösa. Även textmässigt. Det enda jag känner att jag skulle vilja ha ogjort eller förändra är att jag ofta målat upp Gud som ganska maskulin. Det vill säga, jag använder ”han” när jag beskriver Gud. Det har jag inte gjort de senaste 20 åren men det gjorde jag tidigare.

Men det var du knappast ensam om?

– Nej, så är det. Jag var mer berättande tidigare. Det var mer Skillingtryck, kan man säga på 80- och 90-talet. Och nu är det mer betraktande. Värdegrundande, skulle jag i bästa fall kunna säga. Förut berättade jag någons historia och nu tar jag ställning. Jag speglar den inre människan med omständigheter runt omkring. Och vice versa. Det är nog väldigt mycket så.

Har du blivit mer politisk?

– Nja, i alla fall mer öppen.

Tomas slår igenom i en tid när kristen musik var en egen genre med påfallande stor publik. Branschen hade egna förlag. Man spelade in skivor. Det är en annan värld idag. Hur har den förändringen påverkat dig som artist?

– Även om jag har haft förlag och skivbolag bakom ryggen så har jag ändå fått gå min egen väg. Det är egentligen ingen som har lagt sig i vad jag gjort. Och det har varit på både gott och ont. Jag skulle nog behövt ha förläggare och redaktörer bakom ryggen. Missionsförbundets förlag Signatur kontaktade mig 1978. ”Vi har hört att du har gjort en tolkning av Jesu lärjungar och påsken”, sa dom. ”Kan vi få spela in det? ”Ja, sa jag. Och sen har de inte frågat så mycket. När jag har haft någonting så har jag fått spela in det.

En annan viktig förändring är sociala medier och att artister ska bygga sina varumärken. Hur har det fungerat för dig?

– Inte alls. Jag är skitdålig på sådana grejer. Jag är glad så länge jag hittar på nya sånger. På Spotify har jag alldeles för många låtar. Men nu har jag i alla fall ett projekt i höst: att minst tio procent av mina låtar ska ha tillgång till texter på Spotify.

Men jag är bra på att rimma. Jag är egentligen en rimsmed, säger Tomas och ler. Och känna rytmen i texten. Det är alltid texten som kommer först. I flera månader går han och gnuggar på sin text för att hitta tilltalet och tempot. Och så, när han tycker sig ha hittat rytmen, kommer musiken nästan av sig själv.

Faktaruta

Namn: Tomas Boström

Född: 1953

Bor: Roma, Gotland

Familj: Hustrun Bitte, två döttrar och barnbarn

Känd som: Kristen vissångare och textförfattare

Antal skivor: 24

Antal böcker: 4

Lyssnar på: Countrymusik. Särskilt äldre. Inga vattentäta skott där mellan andligt och profant.

Läser: Just nu Niklas Rådström

Gör när han är ledig: Ingenting. Möjligen plockar svamp. Spelar i coverbandet Husfolket på Gotland.