Vägsjäl
Vägsjäl har under många år varit utrymmet i Betlehemskyrkan där skribenter och läsare genom texter har kunnat dyka djupt ner i existentiella ämnen och kulturfrågor. Välkommen att grubbla över livets stora och små frågor!
Innehållet produceras och överses av Betlehemskyrkans redaktionsråd, främst bestående av församlingsmedlemmar.
Tidigare har texterna publicerats i tryckt form, nu tar dessa texter plats här, varannan tisdag.
Tema uthållighet
Under 2026 kommer Vägsjäls texter att knyta an till temat uthållighet på ett eller ett annat sätt. Hur kämpar man vidare trots allt? Och vad finns det för värde i att vara uthållig? Vad kan hända om man vågar stå kvar i vått och torrt? Kanske är det just uthållighet som är källan till den långsiktiga förändringen?
Ordet uthållighet är dessutom en av församlingens värdeord, i värdegrunden står det att församlingen vill vara "ett sammanhang att räkna med på lång sikt, som inte ger upp och som håller ut". Det passar extra bra som tema i år då församlingens nuvarande kyrka firar 60 år (och 145 år på samma plats på Vasagatan), vilket troligtvis också kommer att märkas av i texterna under året.
Läs texterna:
Hur bygger man något existentiellt hållbart?
Både Folkhälsomyndigheten och WHO erkänner numera, att existentiell hälsa – förmågan att tro och ta vara på livet – är en del av vår psykiska, sociala och fysiska hälsa. (...) Men vad innebär det och hur kan man bygga ett existentiellt hållbart sammanhang?
En glädjelös figur som biter ihop och fortsätter?
Den jag först ser framför mig när jag tänker på uthållighet är en glädjelös figur som biter ihop och fortsätter ändå – med något vilt eller kanske något dött i blicken. Inte alls någon jag vill relatera till eller ens vara lik. Men kanske finns det andra bilder av att vara uthållig?
Uthållighet är ingen dygd i vår tid
Uthållighet innebär växande förväntningar och ett ökat ansvar. En del kallar det för civilsamhällets förbannelse. I en verksamhet, som exempelvis en församling, försvinner många utmed vägen. Att bli kvar, under lång tid, innebär nästan alltid att ansvaret ökar.
Det som finns kvar
För mig är tonåringar lite det samma som aliens. Jag har svårt att riktigt förstå mig på dem. Men jag har av erfarenhet också lärt mig att om jag bara finns där och inte går min väg så har jag fått början på ett förtroende. Och att fortsätta att finnas där ökar det där förtroendet undan för undan.